Imorse såg jag Therese Lindgrens video ”Till Anders”. Den gjorde mig så ledsen. Började att gråta massor, videon är så fin. Främst för att alla hennes ord står i hennes dagbok. Dagbok. Det är något som jag skriver varje vecka. Men mina ord är inte lika fina som hennes. Jag är för dålig för att vara som henne. Dessutom har jag ingen kärlek. Jag är ensam.

Sitter ensam i skolan. Är orolig. Över fucking allt. Mår så jävla dåligt. Pratade nyss med min mentor Carina om marknadssegment. Egentligen ville jag bara gråta när jag log mot henne. Är så jävla ledsen.  

- - - - -

Håller mobilen hårt. Som att jag kommer dö om jag släpper taget om den. Är det inte konstigt? Att man är så beroende? Men vid den stunden, kände jag att det var på riktigt. Söker trygghet till mobilen. När den lyser upp för att någon skriver blir jag lite mer lugn. Kanske söker jag uppmärksamhet? Kanske är jag inte bekväm med att sitta själv i skolan och måste därför skriva av mig. Fast jag hatar ju faktiskt att sitta själv i skolan. Jag får panik när klasskompisarna sitter 5 meter ifrån mig, och jag själv här. Med datorn i knät och Spotify i öronen.