Har inte sprungit på två dagar eftersom att det har regnet varje kväll. Det enda jag tänker på nu är:

1. Jag har ont i magen pga svårsmält mat

2. Det var länge sedan jag sprang och min kropp har vilat klart nu

3. Vafan svarar inte Joakim mig på snap för? (snälla släpp honom, känner inte ens killen)

4. Min syster är hemma för första gånen på flera månader, men jag orkar inte prata 

Vad har jag att klaga på egentligen? Mitt liv är så lätt i konstrast till andras. När jag är hungrig äter jag. När jag vill ut, ja, då går jag ut. 

Jag äger ett set av träningskläder, ett par vita hörlurar som jag fick i samband med mobilköp och ett par skor (som jag även använder som sneakers.) Detta är vad som krävs för att jag ska gå ut och springa. Skor, hörlurar och kläder. 

Vilket jävla mirakel att jag känner att jag vill gå ut och springa varje dag - hur psykiskt dåligt jag än mår. Jag vet att jag har blivit besatt av löpning eftersom jag har sprungit exakt samma 10 minuters runda varje gång. Den går förbi en tom grön park, vidare mot en å och innan jag ens vet om det, är jag hem igen.

Jag slår mig själv i tid och varje vecka blir lättare. Min kropp är så jävla stark. Hur ont jag än har medan jag löper, så återhämtar kroppen sig alltid. Varför kränker mitt huvud min kropp utseende mässigt? Räcker det inte att kroppen är stark och välmående? Varför mår jag psykiskt dåligt? Kan mitt huvud någonsin få må lika bra som min kropp? 

Jag låser upp dörren, tar av min jacka och alla kläder i en otrolig snabb fart och gråter samtidigt ännu mer. Det gör så ont i överkroppen. Hjärtat bultar på ett konstigt sätt och mitt ansiktet är rött. Jag får knappt luft. Sedan står jag tillsist ensam hemma i bara trosor och ser min spegelbild. Jag ser så jävla ledsen ut och tänker att det är nog med tårarna. Så jag byter tankebanor och lägger mig ner i sängen, tänker att jag ska ligga här och samla mig. Tårarna stannar bara någon minut. Jag gråter igen. Det gör så ont.

Den gjorde mig så ledsen. Började att gråta massor. Främst för att alla hennes ord står i hennes dagbok. Dagbok. Något som jag skriver varje vecka. Men mina ord är inte lika fina som hennes. Jag är för dålig för att vara som henne.

..ensam i skolan. Är orolig. Över fucking allt.

Men jag vill ha dig så mycket. Bara så att du vet.

jag hatar ju faktiskt att sitta själv i skolan

Varför skulle han ge mig tid, när jag inte offrar någonting? Mitt system i huvudet skriker att han inte är den jag vill ha, jag tänker bara med fittan

Jag kommer fan aldrig bli lycklig på riktigt.

Jag ville gråta över att det här, att övningsköra, är det enda jag och min pappa gör tillsammans.

Jag har inte den kompetensen. Är för dum, för omotiverad, för lat. Hur fan ska jag lyckas i livet? 

Enklare för vem? Mina föräldrar? Eller mig själv? För mig har det verkligen inte varit lätt.

För fan vad jag mår bra nu, efter att ha vilat i två timmar, liggandes i sängen där jag kollar på unga mammor. 

Hej, dessa tio dagars frånvarande har varit så omtumlande. Ja men verkligen, grät i skolan, hade ångest, var ändå glad, men inte, bråka med en snubbe och blablablaaaaaaaa.

Tjenis, jag har börjat med Youtube :) Vilket faktiskt e feeeett nice.