Hej, det var länge sedan sist.

Detta sportlovet har varit helt okej. Fast ja. Det har inte hänt så mycket. Ibland vet jag inte varför jag lever? Förlåt, men det är faktiskt sant. Ingenting händer ju.

Jag blir så förvirrad när jag tänker på att jag snart tar studenten. Vafan gör man sen då? Pluggar vidare? Skaffar jobb, skaffar familj och lever ett sådant liv? Fan.

Hej. Förlåt för att jag är ledsen igen. 

Jag skulle egentligen lära mig att växla idag. Men det enda jag ville göra framför ratten var att gråta. Jag ville gråta över att det här, att övningsköra, är det enda jag och min pappa gör tillsammans.

Han trycker ner mig så jävla mycket. När jag spenderar tid med honom gråter jag majoriteten av gångerna. När jag såg honom gå till våran lägenhet idag tänkte jag, varför är just han min pappa? Och sprang sedan ensam upp i trapphuset i sorg.

Imorse såg jag Therese Lindgrens video ”Till Anders”. Den gjorde mig så ledsen. Började att gråta massor, videon är så fin. Främst för att alla hennes ord står i hennes dagbok. Dagbok. Det är något som jag skriver varje vecka. Men mina ord är inte lika fina som hennes. Jag är för dålig för att vara som henne. Dessutom har jag ingen kärlek. Jag är ensam.

Sitter ensam i skolan. Är orolig. Över fucking allt. Mår så jävla dåligt. Pratade nyss med min mentor Carina om marknadssegment. Egentligen ville jag bara gråta när jag log mot henne. Är så jävla ledsen.  

- - - - -

Håller mobilen hårt. Som att jag kommer dö om jag släpper taget om den. Är det inte konstigt? Att man är så beroende? Men vid den stunden, kände jag att det var på riktigt. Söker trygghet till mobilen. När den lyser upp för att någon skriver blir jag lite mer lugn. Kanske söker jag uppmärksamhet? Kanske är jag inte bekväm med att sitta själv i skolan och måste därför skriva av mig. Fast jag hatar ju faktiskt att sitta själv i skolan. Jag får panik när klasskompisarna sitter 5 meter ifrån mig, och jag själv här. Med datorn i knät och Spotify i öronen. 

Killar har frågat mig om alla hjärtans dag. Hur fan kan man vilja ha mig? Man kan inte vilja ha mig.

På tisdag är det som alla vet, alla hjärtans dag. Vilket har varit en enormt obetydelsefull högtid för mig under hela mitt liv. Högtiden har aldrig angått mig. Jag är singel och ensam. Så varför skulle jag fira det? Iår har jag blivit utbjuden till flera dejter. Inte av en kille, utan av flera. Flera fina killar har velat spendera alla hjärtans dag, med just mig. Detta förstår inte jag. Varför skulle man vilja ha mig? "De är kåta. De är ensamma, desperata eller oseriösa och de känner inte mig." Jag tackar nej till dejten på direkten, gör frågan till ett skämt och säger "Lycka till bror."

Hej bloggisen, 

Nu flyr jag till dig ännu en gång. Min kropp skakar. Jag har aldrig kännt såhär förut. Jag får okontrollbara frysskakningar, men jag fryser inte. Fan nu ångrar jag nästan att jag bad om det. Trodde att det skulle bli kul, men jag fick panik och stängde av mobilen. Jag klarar inte av det, ska snart sova så jag kan glömma det snabbt.

Har redan screenat, så kan väl lägga upp texten imorgon.

Update: 

Vet inte varför jag fick ångest av texten. Men jag önskar ju lite grann att jag var så enkel, att jag är typical Sverige asiat. Men tyvärr. Förstår knappt mig själv.

Har varit trött hela veckan, men kämpar mig fram. Just nu är klockan snart 15 och jag har 1 och en halv timme kvar av skolan. Det har börjat snöa, såhär 2 månader efter julafton. Sverige varför sviker du mig?

Har lektion om 10 minuter iiih!! Måste dra snart! Men först ska jag kolla på ett youtubeklipp och kanske komma försent pga det. #prioteringar

Skriver flera rader. Raderar allt. Skriver lite till. Raderar allt igen.

Ungefär så har det varit för mig hela veckan. Jag är så jävla dålig. Förlåt, men jag är så dålig. Tror verkligen inte på mig själv när det gäller skrivandet på svenska. Jag är så jävla dåååålig! Fattar inte hur jag inte kan fylla alla C kriterier på svenskan. Hur jävla dålig ska man få va? Kommer sänka mitt merit totalt pga det. Svenskan är tre jävla kurser ju. Asså neeeeej. Huvudet skriker neeeeeej. Kommer fucka upp.

Jag har velat bli förskolelärare sedan jag gick i 6an. Men jag har aldrig låtit mig själv på riktigt överväga den tanken. Tanken över att leva ett svenssonliv och efterleva i min mammas fotspår är inte tillräckligt tillfredställande. Jag kommer att leva samma normala liv och tjäna 25k i månaden. Det låter så tråkigt, stabilt, normalt och svenskt. 

Fast jag vet ju att jag kommer bli lycklig på jobbet. Jag älskar ju barn. Jag älskar att åka till små utflykter i staden tillsammans med barn. Jag älskar att man äter regelbundet på förskola. Jag är positiv till tanken att bli tvingad att vara utomhus exakt varje dag, i regn och skolsken. När en förälder kommer för att hämta sitt fina barn ser jag mig själv säga "Hejdå, vi ses imorgon!" till varenda barn som är i min avdelning. Jag är knappt negativ till en enda grej på dagis, förutom grejen med att byta blöjor. Men det kommer jag aldrig dö av. Speciellt inte om jag är på en avdelning med större barn. Då torkar man ju rövar istället.

Sedan jag gick i 6an och praoade på min mammas dagisarbetsplats har jag velat jobba där. Om 1 år och två månader har jag legal möjlighet för att få tjänsten. Då kommer jag definitivt att söka tjänsten. För jag älskar ju barn. Det är ju trots allt drömhelgjobbet för mig just nu.

Egentligen vet jag redan vilken utbildning jag vill till, från hjärtat. Men jag låter mig själv inte sträva efter den utbildningen. Det låter ju så jävla konstigt. Att jag i fyra år har velat jobba på min mammas dagis, men aldrig har velat söka den utbildningen.

Anledningen är för att det finns så jävla mycket annat i världen. Världen är ju så mycket större än en förskola med 110 st fina barn. Världen kan erbjuda mig så mycket mer. Så varför ska jag ta en säker utbildning som leder till medellön? Jag vill ta ut 30k i lön varje månad. Det räcker till allt jag vill ha och jag behöver inte oroa mig om min ekonomi, utöver bostadsköpet. Men det är en annan historia.