Tillslut säger det stopp och jag börjar gråta under ett par flertals minuter. Varför försökte jag klara av det trots att jag inte visste hur man skulle göra? Jag hade panik och försökte trots allt intala för mig själv att jag kunde. 

 Äntligen är det helg. Nu har jag sovit ut! Idag har jag hunnit med att övningsköra och jag har haft 30 minuters lugn yoga.

 Nu har jag inget inplanerat resten av lördagen, förutom serietittande!

Deja vu.

Sorry för att det alltid är liknande bilder. Spegelbilder i skoltoan kommer jag nog aldrig tröttna på att ta.

Just nu lyssnar jag Spotifys ''Discover Weekly''. Ger alla låtar några sekunders chans och sedan byter jag låt. Det blir så genom hela listan i tro och hopp om en bra låt. Usch vad dåliga låtar Spotify rekommenderar till mig. 

Kompis som jag älskade som fan förr, raderad. Internetkompisar som bor på andra sidan jorden, raderade. Och slutligen, kille som har slutat i min nuvarande klass, även han har raderat mig.

Har en lättnad över att jag kan se vem som har raderat mig. Det betyder att jag aldrig behöver lägga några tankar på dem igen. De unfrienda mig över internet utan ett enda ord, en touch på mobilen och det är hejdå för evigt.

Svider faktiskt lite just nu. Jag betydde ingenting. Men vad kan jag göra åt saken? Kommer aldrig prata med dem igen och inte heller säga hej till dem på stan. 

Jag blev internetraderad eftersom vi inte känner varandra.

Då har jag officelt övningskört för första gången!

Körde på 1an hela tiden. Med andra ord så rullade jag och farsan extremt långsamt fram på en stor, tom parkering. Det var i alla fall väldigt tråkigt och nu är jag helt slut. Finner inte körkort intressant eller nödvändigt just nu, men det är bara något som alla ska ha!(?).

Körkortsmål: Fredagen den 9 mars 2018 ska jag ha klarat allt vad det nu är och få mitt körkort!

Telefonen ringer och det står ''hemligt nummer'' på displayen. Hela min familj vet nu sedan en månad tillbaka vad det betyder. Det är faster som ringer. Farfar måste få skjuts till sjukhuset. 

Min farfar är 94 år gammal. Han har prostata och har haft sjukhusbesök minst två gånger i veckan.

Jag gråter varje gång när jag tänker på det, men jag har aldrig visat det för något. Då och då får jag explotioner av aggression. Jag är så jävla arg på mig själv och tar ut ilskan på andra. 

Jag är arg på mig själv för att jag efter alla dessa år inte har haft en enda konversation med honom utöver ''Hej, har du ätit, farfar sitt här, osv'' Han kan inte svenska och jag kan endast enkla fraser av kinesiska. Språkskillnaderna är enorma.

Drygt 16 år har jag låtit passera förbi utan att skapa en relation med honom. Något säger att det är försent nu.