Jag har velat bli förskolelärare sedan jag gick i 6an. Men jag har aldrig låtit mig själv på riktigt överväga den tanken. Tanken över att leva ett svenssonliv och efterleva i min mammas fotspår är inte tillräckligt tillfredställande. Jag kommer att leva samma normala liv och tjäna 25k i månaden. Det låter så tråkigt, stabilt, normalt och svenskt. 

Fast jag vet ju att jag kommer bli lycklig på jobbet. Jag älskar ju barn. Jag älskar att åka till små utflykter i staden tillsammans med barn. Jag älskar att man äter regelbundet på förskola. Jag är positiv till tanken att bli tvingad att vara utomhus exakt varje dag, i regn och skolsken. När en förälder kommer för att hämta sitt fina barn ser jag mig själv säga "Hejdå, vi ses imorgon!" till varenda barn som är i min avdelning. Jag är knappt negativ till en enda grej på dagis, förutom grejen med att byta blöjor. Men det kommer jag aldrig dö av. Speciellt inte om jag är på en avdelning med större barn. Då torkar man ju rövar istället.

Sedan jag gick i 6an och praoade på min mammas dagisarbetsplats har jag velat jobba där. Om 1 år och två månader har jag legal möjlighet för att få tjänsten. Då kommer jag definitivt att söka tjänsten. För jag älskar ju barn. Det är ju trots allt drömhelgjobbet för mig just nu.

Egentligen vet jag redan vilken utbildning jag vill till, från hjärtat. Men jag låter mig själv inte sträva efter den utbildningen. Det låter ju så jävla konstigt. Att jag i fyra år har velat jobba på min mammas dagis, men aldrig har velat söka den utbildningen.

Anledningen är för att det finns så jävla mycket annat i världen. Världen är ju så mycket större än en förskola med 110 st fina barn. Världen kan erbjuda mig så mycket mer. Så varför ska jag ta en säker utbildning som leder till medellön? Jag vill ta ut 30k i lön varje månad. Det räcker till allt jag vill ha och jag behöver inte oroa mig om min ekonomi, utöver bostadsköpet. Men det är en annan historia. 

Näst intill midnatt ligger jag i sängen och snorgråter. På den lilla lilla mobilskärmen lutandes mot min kudde, spelas en serie från Youtube. Huvudpersonens syster dör i avsnittet och jag kan inte låta bli att tänka på min farfar. Det är så svårt. Jag kan aldrig njuta av nuet, så jag snorgråter istället.